Så jag finner mig själv liggande på en stinkande gammal madrass på ett hustak i Barcelona. Alla har gått och lagt sig och man hör bara några ljudet från några bilar som passerar förbi på gatan nedanför. På himmelen tittar några av de starkast lysande stjärnorna fram trots den av staden upplysta atmosfären. Huvudet som har gått med högsta spinn de senaste dagarna stannar upp och en underlig känsla infinner sig..

Året direkt efter gymnasiet så arbetade jag som aupair i en förort väster om Paris. Jag och mina vänner från då hade nu bestämt oss för att återförenas, två år senare. Paris skulle vara för tråkigt i och med att två av oss bestämt sig för att bosätta sig där efter aupairåret. Efter att några olika alternativ diskuterats föll valet på till slut Barcelona. Det var ju praktiskt för mig då jag i så fall bara skulle kunna ta tåget direkt till Montpellier efteråt.

Som ingenjörsstuderande så hade jag blivit en man med ordning på det mesta. Jag hade lagt en lös budget för resan, det vill säga jag visste hur mycket jag kunde betala för resan dit och hem och ungefär hur mycket jag kunde spendera i snitt per dag på boende och annat för att min ekonomi skulle gå runt.

…

Jag anländer till Barcelona sent på fredagskvällen och fixar en säng på ett vandrarhem. Nästa dag möts vi alla vid bussstationen. Förutom Erik som inte ser inte ut som om han klippt håret sedan senast är de flesta sig lika, vi faller snabbt tillbaka till gamla roller.

Tvärtemot mig har de andra inte planerat ett dugg. De har inget boende och knappast någon budget eller speciellt mycket pengar för den delen. Istället drar de med mig in i antikonsumtionskulturens Barcelona.

En läkarstuderande spanjorska tar emot oss i hennes ockuperade byggnad och vi lever till en början av det som mataffärerna inte längre kan sälja. Som gäst är det meningen att man ska hjälpa till att göra hushållet lite bättre. Många av de andra gästerna som kommit från olika delar av Europa är duktiga konstnärer och skapar modern konst direkt på väggarna. Andra slänger sig gladeligen ner i kontainrar för att skaffa mat eller släpar tunga dunkar med vatten uppför kullen och trapporna till huset.

Desperat försöker även jag hitta på något, vad kan jag göra, något tekniskt kanske? Huset är redan utrustat med smarta system för att fånga upp regnvatten. Avloppsvatten från diskhon och handfat återvinns för att sedan spola toaletten. Elen är ärligt stulen från en nedgrävd kabel under huset.

Kanske kan jag fixa Internet? Jag tar fram min lilla niotums Eee PC och hittar ett öppet trådlöst nätverk som skulle kunna fungera. Efter ett tag inser jag dock att grannen har för vana att dra ut sladden när internet inte används, och internet verkar inte användas speciellt ofta. Jag hittar inget annat nätverk utan ger upp och tar istället några dunkar och släpar mig nedåt till den allmänna vattenkällan jag med.

Den tredje dagen när vi är ute och vandrar på staden så får en väskryckare tag i min kameraväska. Förutom min kamera förvarar jag även alla mina värdesaker där då jag inte velat lämna dem kvar i huset. Det innefattar min Ipod, mitt pass, mina lägenhetsnyckar och min lilla bok där jag skriver ner alla saker jag absolut inte får glömma bort. Allting borta.

Jag tar mig till Polisstationen för att göra en anmälan och finner mig där i kö med ett stort antal turister som också blivit bestulna. Den mycket effektiva spanska polisens tolk betar snabbt och rutinerat av oss på löpande band så att vi alla får vår polisanmälan som våra försäkringsbolag vill ha.

Resten av veckan löper sedan vidare och är helt underbar. Mycket av det som Barcelona har att erbjuda hinns med och det finns inte mycket att klaga på. Visst vi har inga duschmöjligheter men det gör liksom ingenting när alla andra också luktar likadant.

Sista kvällen kostar i alla fall jag på mig en riktig dyr måltid med havets läckerheter och sedan drar vi till en enorm nattklubb (hör i förbifarten någon säga att de tar in 4 000 personer!). Vi lyssnar på en grym konsert med ett band som heter Junior Boys och röjer loss hela natten. Då det är sista natten har vi bokat ett vandrarhem och dit återvänder vi lite efter klockan sex. Jag tar en halvtimmes mikrosömn, en dusch och drar sedan till tågstationen för tåget mot Montpellier.

.., känslan av att tappa kontrollen över sig själv och över vad som händer. Det är skrämmande men samtidigt väldigt avslappnande. Jag funderar lite över dagens stöld. Kanske blev jag av med väskan för att jag inte vågade lämna mina värdesaker i det ockuperade huset, för att jag inte vågade lita på dessa människor som alla verkar vara så snälla. Kanske är livet enklare om man inte håller på att äga en massa saker eller inte har en massa pengar. Man behöver ju inte oroa sig för att saker ska komma bort och mat på bordet verkar ju inte vara något problem att fixa ändå.

Detta inlägg postades tisdag, 25 augusti, 2009 kl 12:12 f m i Uncategorized. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Både pingning och kommentering är avstängt.